Krönikör Nina Ljungberg
Så var då semestern slut, sommaren över och istället för nyladdade batterier har många huvudet fullt av kraschade förväntningar, längtan efter ett annat liv och tankar på skilsmässa.
Jag minns en sommarsemester i Grekland som planerades att bli ett välkommet avbrott i småbarnslivet och stärkande för relationen. Men allt blev kaos. Mannen blev magsjuk efter bara någon dag och sedan låg han utslagen på rummet medan jag fick serva med mat, medicin och dryck från närmaste by. Samtidigt hade jag bebisen på armen och en 3,5 åring som sprang runt som en Duracellkanin full av livslust. Jag hyste hoppet till hotellets barnklubb men denna lades ner då en baklängesmiddag spårade ur med mat som flög över borden och ungar som slogs.
Krönikör Nina Ljungberg
Så var då semestern slut, sommaren över och istället för nyladdade batterier har många huvudet fullt av kraschade förväntningar, längtan efter ett annat liv och tankar på skilsmässa.
Jag minns en sommarsemester i Grekland som planerades att bli ett välkommet avbrott i småbarnslivet och stärkande för relationen. Men allt blev kaos. Mannen blev magsjuk efter bara någon dag och sedan låg han utslagen på rummet medan jag fick serva med mat, medicin och dryck från närmaste by. Samtidigt hade jag bebisen på armen och en 3,5 åring som sprang runt som en Duracellkanin full av livslust. Jag hyste hoppet till hotellets barnklubb men denna lades ner då en baklängesmiddag spårade ur med mat som flög över borden och ungar som slogs.
Och poolområdet var rent livsfarligt då marken var kaklad = glashalt och vattnet var så kallt att ingen badade. Förutom jag – det var ju ändå semester. Och mannen fortsatte kräkas och jag försökte skydda barnen från smitta och brösten svällde av mjölkstockning. Men solen sken och till den äldsta dotterns förtjusning så fanns det en restaurang som serverade chokladfyllda crêpes. Personalen bedyrade att allt var fritt från nötter så vi slog oss ner och njöt… några minuter. Sedan kom allergichocken och flickan blossade på hals och i mun. Jag längtade hem. Och strax innan hemresan fick jag urinvägsinfektion av den kalla poolen men hade ingen möjlighet att fästa för stor vikt vid detta. Och under hela resan var jag nästan maniskt noga med att måla läpparna knallröda; trodde nog att det tog bort fokus från hur utsliten jag var. Det var en semester där varken romantiken flödade eller relationen stärktes. Men åsikter och könsroller ställdes på sin spets.
Sedan tog det ytterligare några år innan separationen var ett faktum. År med dagliga böner om en lösning utanför min kontroll för jag ville inte ha ansvaret för rätt eller fel beslut. Jag såg det lika välkommet med ett mirakel och att allt skulle bli bra som att något drastiskt inträffade och jag blev ensamstående med barnen. Jag lekte faktiskt med tanken på om man kunde leja en älskarinna så att mannen var otrogen. För om han fysiskt bedrog mig trodde jag att det skulle vara enklare att säga tack och hej.
Men det kom ingen lösning från en klar himmel och det fanns ingen återvändo. Vi nötte slut på de sista vänliga känslorna och luften blev giftig. Och vi hade olika åsikter om allt och bråkade även om hur illa relationen var och om vi skulle skiljas. Skulle det bli en förändring var det jag som fick driva detta. Och även om jag aldrig sett separationer som nederlag – kändes det lite skämmigt eftersom jag samtidigt gav relationsråd i en frågespalt.
Så med min yrkeserfarenhet i bagaget hoppades jag att vi i bästa samförstånd skulle diskutera fram lösningar med omtanke för barn och varandras situation. Och i fantasin såg jag hur vi avslutade samtalet med varsitt glas bubbel och tackade för de 18 år vi haft tillsammans.
Men så blev det inte. Det blev nedslitna tänder och värkande käkar. Det var jobbigt, rörigt, kämpigt… även om beslutet att gå isär var det enda rätta.
Och vi fick det bättre allihop och livet som ensamstående mamma känns mycket bra. Så bra att jag ibland bara går runt med ett löjligt flin för att jag känner sådan lycka över lugnet och att rå sig själv. Livet behöver inte vara mer avancerat än så för att kännas härligt. Och när jag någon gång faller ner i självömkan så har jag två knep;
– Tyst rabbla saker som jag är tacksam för. Det ger rätt fokus i tanken.
– Och byta ut några små men viktiga ord. Istället för att leva i en kärnfamilj har jag en stjärnfamilj. För vem vill vara en hård kärna om man kan vara en strålande stjärna?! Och istället för att leva ensam så är jag solo. För ensamheten är mycket större i en dålig relation än i singellivet.
Fast visst hugger det till i hjärtat ibland när jag tänker på att barnen tvingas växa upp med skilda föräldrar. Men orden min äldsta dotter sa på midsommar lugnade mig. För när jag och barnen med goda vänner i jämna par skall äta jordgubbstårta får 12 åriga N kommentaren: ”Nu får vi se om du blir gift”. Varefter hon tar sin bit och slänger den upp och ner och ögonen glittrar när hon säger: ”Behövs inte – jag är en självständig kvinna”.
Kanhända var det Greklandssemestern som la grund till hennes inställning.
Lämna ett svar