SKILSMÄSSOBARN!

Läs en krönika från Anna-Karin som bor i Stockholm tillsammans med pojkvän och hund. Vid fjorton års ålder skilde sig Anna-Karins föräldrar och hon reflekterar i sina texter kring olika aspekter av denna skilsmässa och hur den påverkat henne.

”Jag är uppvuxen som enda barn i en traditionell svensk medelklassfamilj. Min mamma har studerat vid universitetet och som tjänsteman har hon gjort karriär medan min pappa haft en trygg inkomst som arbetare inom byggsektorn. När vi var en familj bodde vi i ett stort hus i ett litet sörmländsk samhälle, vi hade äppelträd, två bilar och hönor. Jag var det enda barn mina föräldrar som träffades i tjugoårsåldern en varm sommardag på 70-talet fick. Under flera år hade de försökt och jag kom som en glad överraskning då de var i full färd med att skriva under adoptionspapper.

Från min barndom minns jag varma klippor på landet, popcorn i bilen när det åskade och hur dammet yrde i ridhuset. Jag minns morfars sagor, hur vår katt spann och doften av nyklippt gräs. Fram till att jag var runt tio år minns jag inget märklig med mina föräldrars relation, kanske var jag för ung för att notera eller kanske älskade de fortfarande varandra. Men ungefär från den tidpunkten minns jag att pappa flyttade ut från dubbelsängen och ner i ”kontoret”. Jag minns hur han tafatt försöker klappa mamma och jag minns hur mamma drar sig undan hans beröring. Hur hon försvinner in i något jobbrelaterat. Jag minns hennes frånvaro mer än något annat.

Att skapa en karriär kräver naturligtvis både tid och engagemang, det märker jag inte minst nu när jag själv försöker göra detsamma, men som barn ser man på livet med andra ögon. Man vet att man väntar framför fönstret på övervåningen och spanar efter mammas bil, man vet att man avundas bästa vännens bulldoftande hem. Man vet att allt det materiella man har och får inte väger upp närvaron. Man vet att pappa fysiskt är där men att han saknar förmågan att prata om såväl känslor som problematiken. Man vet att mamma prioriterar gubbarna och gummorna på kontoret före mig och pappa. Jag är stolt över min mamma, det är jag verkligen men jag önskar att hon funnits där mer. Och jag tror kanske att hon hade gjort det på ett annat sätt om de brutit upp tidigare.

Det gjorde ont att leva flera år i ett kärlekslöst hem. För det tog flera år innan mina föräldrar äntligen gjorde slag i saken och gick skilda väger. För min skull har det hetat. De höll ihop för min skull. Var det också för min skull de sov på olika våningsplan? Aldrig umgicks? Var det för min skull mamma flydde in möten, kultur och ändlösa konferenser och min pappa så fort tillfälle gavs lämnade hemmet för olika jaktresor?

Jag hade mått bra av att ha en glad mamma och en glad pappa och jag hade så gärna sluppit leva med klumpen i magen. Klumpen i magen som jag fick genom att förstå, när jag såg i deras blickar och hörde på deras tonfall, att ingen av dem var lycklig.

Jag har inga barn själv, så jag talar bara utifrån perspektivet att själv vara ett men jag vet att ni som valt att gå skilda vägar om kärleken slocknat gjort alldeles rätt. Ju tidigare desto bättre. Ett barn mår bra av att ha lyckliga föräldrar, om de sen bor under samma tak spelar mindre roll.”