En av våra läsare delar med sig…
Man sätter gärna sina egna behov sist i en skilsmässa och i den kommande försöka-få-ihop-allt-perioden som följer med den. Eller inte gärna kanske, men man gör det. Är man den som själv också har orsakat ett krossat förhållande och ledsna barn så tar man gärna allt ansvar, dömer sig själv alldeles för hårt, gör allt för sina barn och ställer upp så gott man kan på exmakens krav (och hans nya kärleks krav då hon helt utan förvarning kom inklampandes i vårt liv)…
En av våra läsare delar med sig…
Man sätter gärna sina egna behov sist i en skilsmässa och i den kommande försöka-få-ihop-allt-perioden som följer med den. Eller inte gärna kanske, men man gör det. Är man den som själv också har orsakat ett krossat förhållande och ledsna barn så tar man gärna allt ansvar, dömer sig själv alldeles för hårt, gör allt för sina barn och ställer upp så gott man kan på exmakens krav (och hans nya kärleks krav då hon helt utan förvarning kom inklampandes i vårt liv).
En dag fick jag nog, jag tänkte inte leva en enda dag till med bråk, ett skitigt hus, en tråkig man, ostimulerade barn, en ostimulerad själ (och kropp) och osynkade liv. Våra barn började bli sådär stora så att de nästan inte längre vill umgås med en och jag fick fullkomlig panik. Jag hade varit ledsen så många år att jag hade förlorat det viktiga i livet – mina barns uppväxt. Inte en dag till tänkte jag förlora med dem och gjorde slag i saken. Mitt besked slog såklart ned som en bomb – hur det nu kunde göra det – han måste ju också ha förstått att det vi hade inte skulle hålla i längden.
Några månader följde då det mesta kändes hemskt. Hur skulle vi bo, vart skulle vi ta vägen, skulle vi klara oss utan bil? Min största skräck var ändå att behöva vara ifrån barnen. Men någonstans inom mig visste jag nog ändå att barnen skulle vilja vara hos mig när allt lugnade sig lite, deras pappa var sällan hemma och det var ju ändå jag som lagade mat, städade deras rum, läste läxor, pratade med dem och körde dem till träningar osv. Mycket riktigt blev det så – något rätt hade jag väl i alla fall gjort under åren. När allt med barnen löste sig löste sig det mesta efter hand och till slut packade vi in oss i ett gulligt litet nybyggt radhus på en charmig liten gata med en massa kära och lyckliga familjer omkring oss – det kändes tryggt. Barnen fick snabbt nya vänner och jag fann en ny väninna i grannfrun!
Men mitt inre och mitt välmående hade hamnat efter. Jag var smal, blek, trött och kände mig tom inombords.
Efter kanske ett glas vin för mycket lovade jag en kväll att följa med min nyfunna vän till gymmet. De första passen skrattade jag mig mest igenom, det stod helt klart att jag varken hade kondition eller koordination, jag fuskade på spinningpassen och tittade mest i taket på corepassen. Jag strosade omkring i gymmet, hälsade mest på nya ansikten och drack en massa vatten. Men med gångerna jag gick dit hände det ändå något – jag kände mig gladare. Det blev tom kul att gå på yoga, jag yogade så ofta jag fick möjlighet och plötsligt satt han där bredvid mig. En lång, spännande man, med mörkt hår, gröna ögon och stora vackra händer. Han var ungefär lika dålig på yoga som jag var min första gång men han kom undan med det, hans leende mot mig när jag nickade lite jag-vet-jag-var-också-dålig-i-början fick mig att smälta. 17 yogapass efter det där första leendet gick innan jag vågade hälsa och presentera mig själv…
Idag lever jag med en man som får mig och barnen att må bra, som ser mig, som uppskattar allt jag gör, som hjälper till, som skrattar och som är en jäkel på att laga mat! Han lär barnen nya roliga saker, han är närvarande och han ger dem beröm när de är kreativa och när de skapar! Och vi har ett gemensamt intresse – yoga!
Lämna ett svar