Krönikör: Nina Ljungberg
Vi flyttade ut barnen och jag, till ett radhus vi hyrt tillfälligt. Nu skulle jag ta tag i skilsmässan och för att orka skulle jag verkligen utnyttja mitt träningskort på den dyra och trendiga anläggningen där jag varit medlem i många år. Trodde jag.
Vad jag inte visste var att bo i någon annans hem lockade fram en pedant inom mig, en sida jag inte kände igen, men eftersom det var full insyn i denna bostad blev det många städrundor varje dag och ständigt plockande. Som nyskild är man sårbar och jag ville inte visa upp några brister, oreda eller kvarglömda godispapper. Jag prioriterade bort träning för att eftersträva perfektion. Träningskortet blev mitt dåliga samvete och stora summor drogs från mitt konto varje månad. Pengar som jag så väl behövde till annat.
Ett halvår senare flyttade vi in, barnen och jag. Tillbaka till vårt gamla hem och exet flyttade ut. Nu skulle det tränas. Trodde jag. Det var visserligen ingen insyn men städbehovet fortsatte, gräsmattan växte, alger frodades på alla trädetaljer och allt som kunde gå sönder – gick sönder. Jag prioriterade fasaden; både husets och min. Sådant som jag tidigare ryckt på axlarna åt blev livsviktiga åtgärder som måste göras. Ingen skulle kunna säga att en ensamstående mamma inte klarade av att bo i eget hus. Jag la många och höga krav på mig själv för att visa mig duktig. Men det blev ingen träning…
Jag hann inte, kunde inte, orkade inte och ville inte. För det fanns ytterligare en aspekt till att träningen tog emot. Där fanns ju exet. Han höll till i träningslokalen jämnt och ständigt och hade inte samma respekt för min integritet som jag hade behov av att frigöra mig. Jag avslutade mitt medlemskap på både träning och relationens efterdyningar och köpte ett rosa gummiband som jag fäste i trappräcket som blev mitt nya gym. Men så gick hamsterburen sönder och bandet behövdes bättre där.
Kroppen blev allt mjukare samtidigt som lederna stelnade. Klump i halsen och tryck över bröstet och alltid upptagen med allt och inget. Jag visste så väl hur viktigt det var med fysisk aktivitet men jag såg ingen möjlighet till detta. Jag skall bara, jag skall bara… Sönderstressad.
Då bestämde jag mig. På egen hand och utan rehab skulle jag vänja mig av med både duktighetskrav och dammsugning varje morgon. Tiden skulle jag ge åt mig själv.
Jag hade så länge prioriterat bort mig – nu var det dags att prioritera in mig. Inga stora förändringar och inga flådiga gym. Lösningen var regelbunden vardagsmotion. Yoga har alltid varit en träningsform jag vurmat för – ja alltså när jag hunnit springa ifatt lugnet. Genom att stiga upp en halvtimme tidigare varje morgon blev detta möjligt med en dvd och på vardagsrumsgolvet istället för yogaklass en bilfärd bort. Yogan bygger upp både kropp och det mentala, ger inre ro och gör det lättare att fokusera, vilket är vad alla frånskilda och oskilda behöver. Men jag la också till en morgonpromenad. En runda i naturen innan arbetet ger mer effektivitet än den tid det tar. Luften och motionen gör så gott. Inga dyra gymkort i världen kan ersätta den härliga känslan av att få gå i morgonsolen, se havet glittra, lukta på årstidernas växlingar och höra fågelsång i träden. Jag hälsar på hundar, hussar, mattar och personer med gåstavar. Och jag känner mig så tacksam och lycklig för denna möjlighet – min träning. När regnet faller trampar jag på och skänker Madonnas dyra syrebehandlingar en tanke. Mina är gratis. Nu sitter även ett blått gummiband i trappräcket. Det har jag unnat mig.
Lämna ett svar