Sorgliga tankar från en läsare…
Jag funderar ofta över när det hände? När exakt tappade jag bort min känsla och kärlek som jag en gång kände så starkt inför den jag valde att leva mitt fortsatta liv tillsammans med? Som jag älskade över allt annat och som jag som så gärna ville få mina barn tillsammans med.
Sorgliga tankar från en läsare…
Jag funderar ofta över när det hände? När exakt tappade jag bort min känsla och kärlek som jag en gång kände så starkt inför den jag valde att leva mitt fortsatta liv tillsammans med? Som jag älskade över allt annat och som jag som så gärna ville få mina barn tillsammans med.
Jag älskar honom fortfarande, men inte alls på samma sätt. Jag kan tänka mig att leva utan honom och saker han gjort har sårat mig och går inte över. Och då är han ändå en fin person, det vet jag innerst inne… Men jag ser honom på ett så annorlunda sätt idag och vore han inte pappa till mina barn skulle jag inte leva en sekund till med honom. Ska jag vara ärlig tror jag han känner detsamma. Det konstiga är att jag tror att vi båda vill ha det som förr, men det är som om att det inte går, vi kan inte låta bli att störa oss på varandra. Det borde ju vara tvärtom – vi borde älska varandra ännu mera nu tack vare allt det fina vi skapat tillsammans.
Var det när vi hade fått vår lilla flicka som vi hade längtat så efter? När vi lyckliga och omtumlade lämnade BB och var på väg hem? Hamnade istället all min kärlek och ömhet hos det lilla knytet i min famn där under bilresan på väg hem? När vår andra lilla flicka kom kände jag mig så lycklig över de fina gåvor vi fått, två friska fina barn, men inget för honom…
Jag är så olycklig över att känna såhär och hoppas att det ska vända en dag, men jag förstår inte hur det ska gå till. Inte kan jag väl leva hela livet ut med honom och känna mig såhär?
Jag hoppas att det en dag kan vända, att vi ser på varandra som förr… Man hör ju att det faktiskt händer att andra hittar tillbaka till varandra, jag undrar hur de gjorde…
Lämna ett svar