En av våra läsare längtar ut…
Så hur gör man om det inte blir bättre, om tiden inte läker ett endaste sår? Om man känner sig ännu mer ensam, nere och mer hopplös än innan?
Vi skilde oss efter år av svek, lögner, bråk, meningslösa diskussioner och tjafs. Vi var nog ingen vidare bra match ens från början, men vi föll in i det där gifta-sig-livet. Många runt om oss fick barn och gifte sig och vi hakade på i bara farten. Vi bor i ett litet samhälle och det går undan här ibland när det gäller just det där. När det gäller allt annat tar vi väldigt lång tid på oss.
En av våra läsare längtar ut…
Så hur gör man om det inte blir bättre, om tiden inte läker ett endaste sår? Om man känner sig ännu mer ensam, nere och mer hopplös än innan?
Vi skilde oss efter år av svek, lögner, bråk, meningslösa diskussioner och tjafs. Vi var nog ingen vidare bra match ens från början, men vi föll in i det där gifta-sig-livet. Många runt om oss fick barn och gifte sig och vi hakade på i bara farten. Vi bor i ett litet samhälle och det går undan här ibland när det gäller just det där. När det gäller allt annat tar vi väldigt lång tid på oss.
Vi har fyra barn, jag vet, kanske skulle vi hejdat oss lite!? Jag älskar mina barn och jag lever för dem idag, det gör min exman också och de mår nog under omständigheterna bra – de har varandra, det är jag glad över och mitt liv är så mycket rikare idag tack vare dem. Men kan någon hjälpa mig med den andra delen av hjärtat som inte är ett dugg rikt, hur ska man tänka för att komma vidare, gå vidare med sina tankar, bli glad igen och få ordning på allt?
Jag såg framför mig hur jag skulle bli hel igen och lycklig, men inte, hur lång tid tar det? Jag vill ju inte tillbaka dit jag var innan, men att hitta en ny person att dela sitt liv med när man känner sig såhär känns också väldigt avlägset… Sen kan jag inte sluta fundera på den dagen då min exman hittar en ny, om han nu inte redan har gjort det. Hur kommer jag känna då, eller är det då jag kanske släpper allt och går vidare? Och varför envisas jag med att tänka på det, jag är inte ett dugg kär i honom längre.
Sen var det ju det här med att bo i ett litet samhälle där alla känner alla, borde jag flytta? Det är ju tur att jag ser glad och pigg ut i alla fall, annars hade alla nog gottat sig i min sorg – för det gör man här nämligen. Det är så himla spännande när andra gör slut och är otrogna, då lever de upp skvallertanterna. Då får de för en stund släppa sin egen tråkiga vardag och döma andra och tycka om hur andra borde leva sina liv.
Om någon har ett riktigt bra tips, hör gärna av er! Jag längtar ut!
Usch, jag känner verkligen med dig! Och jag minns hur man funderade fram och tillbaka – gjorde vi fel? Borde vi ha gift oss överhuvudtaget? Fick vi för många barn? Jag tror det hör till att man funderar så när något inte blev som man ville, men ni har inte gjort fel, tycker jag. Ni har levt era liv utefter de förutsättningar som fanns – ibland blir det bra, ibland funkar det inte, och då är det ju skönt att man får en ny chans! Men tomheten innan det nya livet rullar igång… åh, det är jobbigt! Men allting tar tyvärr sin tid oavsett om man vill det eller inte, har jag lärt mig. Och jag tror absolut du kommer bli hel och lycklig igen, men först måste du kanske slicka såren och sörja det som inte blev. Jag skrev lite om den där mellantiden i mitt blogginlägg ”Söndag i september” här på sidan, kanske hittar du något matnyttigt där?
Flytta från den lilla orten låter ju för mig (som är storstadsbo) rätt frestande, men funkar det med barnen? Man kan iofs säkert komma vidare genom att flytta på sig, men det kan ju också vara ett sätt att fly. Vet inte hur det ser ut för dig, men måste medge att det känns som att man gärna reser långt bort från sladdertanterna och sensationslystnaden…
Ett handfast tips när man längtar efter nytt men inte orkar ta sig dit än: Att ta det försiktigt med sig själv och inte pressa sig. Man har varit med om jobbiga saker och behöver få upp livslusten, det tar ett tag. Man får försöka känna dag för dag vad man vill, kanske bara små saker som kan ge lite glädje, göra mysigt omkring, glädja sig åt ungarna, hitta saker man gillar att göra, filosofera, skriva, lyssna på musik man gillar, ha kul med sina vänner… Och inte döma sig. Det finns säkert saker man inte kommer göra igen i nästa förhållande men det är ju en lärdom att ta till sig, inget att döma ut sig för. Om man är snäll mot sig själv så brukar det börja lätta efter ett tag…
Många kramar, Jessica