LEV LITE BAKLÄNGES

En av våra läsare berättar…

Jag är skild, jag har varit på botten, djupt där nere på botten, men nu är jag tillbaka! Kanske kan det här hjälpa någon där ute, känner ni igen er? Prova att lev lite baklänges en stund!

I flera år efter min skilsmässa var jag så ledsen att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra för att börja leva igen. En skilsmässa som jag inte alls ville vara med om – jag var så kär i min man att jag inte visste vart jag skulle göra av alla känslorna. Plötsligt en dag sa han att han ville skiljas, jag trodde inte det var sant, det tog flera månader innan jag ens kunde förstå att det hade hänt, vi hade ju allt framför oss.

En av våra läsare berättar…

Jag är skild, jag har varit på botten, djupt där nere på botten, men nu är jag tillbaka! Kanske kan det här hjälpa någon där ute, känner ni igen er? Prova att lev lite baklänges en stund!

I flera år efter min skilsmässa var jag så ledsen att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra för att börja leva igen. En skilsmässa som jag inte alls ville vara med om – jag var så kär i min man att jag inte visste vart jag skulle göra av alla känslorna. Plötsligt en dag sa han att han ville skiljas, jag trodde inte det var sant, det tog flera månader innan jag ens kunde förstå att det hade hänt, vi hade ju allt framför oss.

Och jag har förstått idag att jag nog inte hade överlevt om vi också hade haft barn ihop, för det hade vi inte. Då hade jag väl sörjt även det och dem, att våra barns liv omkullkastades, kan inte ens tänka på hur jag skulle ha blivit då. Eller är det så att om vi hade haft barn ihop så hade jag kanske åtminstone haft dem att leva för, nu var det bara jag kvar, en lämnad, jättekär och alldeles trasig människa som bara förföll.

I flera år tänkte jag att jag skulle ta tag i det där och det där, ordna upp mig och mitt liv, när jag bara hade tagit tag i det där och det där andra. Jag kom ingenstans, allt blev bara värre och värre. Jag åt inte alls, eller så åt jag så mycket att jag knappt kunde röra mig. Några veckor grät jag hela tiden, precis hela tiden förutom när jag gick på toaletten, jag kunde inte kissa och gråta samtidigt – märkligt. Periodvis orkade jag inte umgås med någon alls, eller så flyttade jag nästan hem till mina vänner. Jag fick för mig att allt skulle bli bättre om jag liksom ”levde deras liv”. Varje dag kom jag söndergråten till jobbet, svullen i ansiktet och helt matt. En dag sa receptionisten till mig att jag fick sluta hålla på, släpp honom! Då skickade jag anonyma brev till receptionisten där jag klagade på servicen, att det alltid var upptaget i växeln osv. Vad jag gjorde mot min före detta man under den här tiden ska jag inte ens gå in på, jag har bett om ursäkt för det och jag är förlåten.

Ett tag trodde jag att jag hade blivit lite kär igen, att det fanns hopp. Kände jag mig ändå inte lite förälskad i Ellen DeGeneres? Jag längtade efter att få se repriserna av hennes program på nätterna när jag låg vaken och för en stund levde jag upp, log och kände mig glad, jag saknade henne när programmet var slut. Det var jag ju såklart inte, jag älskar ju män!

Det gick upp för mig en dag att jag nog måste börja göra allt baklänges för att kunna komma framåt. Och det gjorde jag! Det första jag gjorde var att besöka läkaren och spruta in botox, kan ni tänka er, något så ytligt som botox fick fart på mig! Det gjorde att jag kände mig lite extra fin i några månader, lite yngre och lite gladare. Jag kände mig plötsligt peppad och kom igång med träningen igen, vilket fick mig att känna mig ännu finare och då ännu gladare. Jag sov bättre och vaknade på morgonen, innan gick jag och la mig sen gick jag upp – men jag sov inte. Jag blev piggare och började ta för mig på jobbet, jag fick en bättre och roligare tjänst, jag kände mig viktig! Tack vare den nya tjänsten åkte jag taxi till ett viktigt möte en dag, jag råkade glömma kvar min korthållare i taxin. En vänlig själ hittade korthållaren och kontaktade mig. Behöver jag säga att jag idag lever tillsammans med en mycket vänlig person, en person som ringer upp andra personer som tappar saker när de är på språng fyllda med fart och ny energi!

Man kanske måste ta tag i det lättaste först – inte tvärtom, många tänker att de ska fixa det jobbiga först, sen det andra. Men om det lätta är avklarat finns det mindre saker att ta reda på, man känner en mindre press när man har en kortare att-göra-lista. Man får leva lite baklänges ibland helt enkelt.